Medeltiden here we come!

Av någon anledning kollade jag precis på trailern till Arn, och det första som slog mig är att jag råkar ha lite väl många bekanta som skulle vara perfekta som statiser i filmen. Jag känner helt enkelt för många personer med medeltida utseende. (Syftar främst ögonpartier). Usch, stackare!
Och på tal om Arn..jag hörde Lalehs nya låt häromdagen, den som kommer vara något typ av ledmotiv för Arn-filmen. Förutom att låten är helt sjuk och att jag har svårt för Laleh så gillar jag verkligen den. Den är så sjukt 80-tal. Lite som Chris Lancelots "Inga kan älska som vi" mixat med Mio min Mio. Hade jag varit 12 år hade jag sprungit raka vägen till Åhléns och köpt den på singel.

Gammalt hat rostar aldrig

Igår kom det en trevlig kille och knackade på dörren. Han var precis så som en skolad hantverkare/vaktmästare ska vara. Artig och diskret. Han blev direkt en såpass naturlig del av min lägenhet att jag i lugn och ro kunde fortsätta att måla mina naglar, i färgen "fever pink", utan att känna mig störd medans han fixade mina element. Men det var något, som jag först inte kunde sätta fingret på, som var otroligt störandes med hans uppsyn. Nu kom jag på vad det var. Han liknade Billy Cambell från Melrose Place. Fi fan vad jag avskyr Billy-typen. Dessvärre är typen relativt vanlig. Ofta är han mellan 20-35 år, och ibland kan han vara förklädd med ett par rektangelformade glasögonbågar från Blic, eller kanske en slarvigt virad halsduk från något så rätt som Sonia Rykiel. Men mig lurar han inte..en Billy är alltid en Billy.
Och när vi ändå är inne på Melrose..stackars Alison som alltid såg ut att ha leukemi.

Handlingsplan

Han erbjöd sig att gå och handla mat igår på Hemköp, och jag skrev glatt en inköpslista. Han sattes på prov. Skulle han välja de godaste oliverna och den bästa avokadon? (yes!) Mitt i inköpslistan skrev jag att det skulle inhandlas kärlek. Han köpte en Hänt BILD till mig. What a man!

Att leva ensam

Långt bak i vett och etikettboken "Vett och etikett på 90-talet" finns ett kapitel som heter "Att leva ensam". Det är ett intressant kapitel, ändock en smula sorgligt. Man kan till exempel få tips hur man ska hantera faktumet att komma hem till en tom lägenhet efter en tillställning eller bjudning. (Man ska förbereda, innan man går hemmifrån, med en favoritskiva och ett gott glas vin så att det känns mysigt att komma hem igen.)
Något som jag däremot saknar i boken är hur man ska hantera oväntade saker som sker i det ensamma hemmet. Som att man bör skrika som fan när man har fått det kokande spagettivattnet över händerna, fast det inte är någon som hör, och inte som jag gjode sist; vara knäpptyst.