Dear Doctor

Något som blossat upp på sistone är en känsla av att det är synd om folk. Andra alltså, absolut inte mig själv. Jag blir lite ledsen och känner skuld och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt saken. Att börja jobba för Röda Korset eller Amnesty är ingen lösning. Detta är något som ligger som ett latent virus, något som blommar upp då och då. Mina första minnen av att tycka synd om andra var när jag var fem år och det var en alkis som inte hade råd att köpa gårdagens bröd i vårt lokala livs, så att en ung fräsh kille längre bak i kön var tvungen att skjuta till någon 50-öring. Herregud vad jag tyckte synd om alkisen.
Jag kan nu tycka synd om tex: pensionärer som går lite skakigt, hantverkare som är gamla, folk som bara har ett paket Eldorado makrill i sin kundkorg och barn som har eksem. Kulmen nådde mig nog i natt vid fyra snåret, jag var uppe och jag hör hur hissen går igång. Det är tidningsbäraren som kommer med min DN, jag hör hur hon/han åker hela vägen upp till min lägenhet lämnar min tidning, och åker hela vägen ner igen. Tydligen är jag den enda i min trapp som har DN. Han/hon har alltså åkt hela vägen upp till min lägenhet kl 4 på natten, bara för min skull,stackaren. Jag tycker så synd om tidningsbäraren.